Berättelsen om blinda Sara
Nåt måste man ju nörda sig med, sa blinda Sara när hon började knyppla på heltid.
Jag gillar beige, sa blinda Sara och köpte en tröja med rött tryck.
Som ett korthus faller tappade jag andan, snabbt som fan, och på väg till ingenstans, när jag fick den vidriga nyheten att TV ordbajsar till 89%. Dröm och glöm om min förvåning när det gick upp för mig att människor bajsar genom munnen och får betalt för det. TV är väl lite ute? Vad bryr jag mig om ordbajseri som inte berör mig? Enda fulkulturen som får utrymme är radio, men det är enkom för att jag kan syssla med annat samtidigt som jag lyssnar. Att diska med p3 är faktiskt inte så dumt! Inte så dumt är ett uttryck från 1937. Jag minns året som igår. Vad visste vi om diskmaskiner då? Det enda man visste i mars 1937 var att blinda Sara var Sveriges blivande regent. Tänk så fel det kan gå.
Det fanns en tid då drottning var drottning och jag var jag, sa blinda Sara och log snett.
Vill du veta vem hon egentligen var, blinda Sara? I så fall, läs vidare! En småbolmig vardag i april föddes ett flickebarn i Mellansverige. Hennes namn blev Sara, därför att hennes bägge föräldrar ansåg det passande. På den tiden hette man som folk gör mest, vilken är en sed vi tagit till dagen idag. Redan som småtting var hon ruskigt stor! Lite smålytthet gjorde henne dessutom till en hälsofara för sig själv. Så bar det sig inte bättre åt än att hon som treåring ramlade in i en buske och blev blind, vilket skulle sätta en egendomlig prägel på hela Saras framtida liv.
Gott med hallon, sa Sara när hon var tre.
Jag äter inte sötsaker, sa blinda Sara när hon var sju.
Med åren blev hon en myt, någon man berättade om i var mans stuga. Där stod pigan i köket och diskade, och inte hade hon p3 som bakgrundsmusik, utan var istället tvungen att prata med någon annan piga, ta mänsklig kontakt så att säga, för att ha chans till intellektuell stimulans. Då kom blinda Sara gärna på tal, på grund av den empati man kände för den stora stackars halta flickan, som försatt sig själv i olycka på bestämd framtid. Nåväl, en livshistoria är inte detsamma som ett blogginlägg, varför jag ber er bärga er i väntan på fortsättningen om Saras livsöde.
Den som väntar på något gott väntar inte på mig, sa blinda Sara och grät en skvätt.
/Lille Nutt
