taskbett

Jag kan förundras över min förmåga att stöta på folk med vad vi kan kalla en något starkare karaktär.  Jag menar folk som inte har alla hästar hemma (eller i stallet eller i hagen eller vad man vill. På travbanan. I paddocken. Kanske till och med i trådgården om man gjort det valet. I lövbiffen kan någon makabert välja att uttrycka det. Ytterligare, för att göra det hela lite klarare, alltså lite tydligare vad det handlar om, så återgår vi till ämnet, som började behandlas på översta raden, vilket vi alltså går tillbaka till nu, och försök att hålla fokus på vad detta faktiskt handlar om. Det handlar om folk som inte har alla chipsen i påsen, inte alla cykelbyxor i byrån. Personer som både kan benämnas som galna och som underbara. Jag väljer det sistnämnda i detta fall.

Jag och Madde sitter och fikar på onämnt café i Borås (och vi låter det förbli anonymt på grund av risken för att caféet annars kan välja att söka upp oss och stämma oss. Det är nämligen så, att denna blogg (eller låt oss kalla det för en mötesplats) i snitt har 542 besökare per dag per region per land. Ett snedsteg i ett copyrightsammanhang (ett ord som för övrigt kommer att äntra SAOL i nästa upplaga) kan få förödande resultat för både oss och caféet.

Åter till anekdoten. Jag med vän sitter alltså och fikar (en gulaschsoppa för min del, som enligt VISSA kanske inte anses vara ett fikabröd men faktum är att det är det ! ) Vi är placerade vid fönstret på detta ett av borås större caféer, då jag ser en något knarkad ung tjej söka sig inåt vårt café, som dagen till ära är relativt välbesökt. Jag känner igen henne, vi träffade henne på bussen någon vecka tidigare då hon inte heller uppträdde riktigt enligt normerna. Idag väljer hon att gå in genom dörren, stanna upp och scanna av området med sina ögon som tidigare gömdes bakom två illblåa ögonlock. Och med en något stapplande kropp väljer hon ändå tveklöst att uppsöka just vårt bord. Hon stannar upp och ler och ser allmänt vän ut. "Heeeeej" säger hon med seg röst. "Hur mååår niii? vad göööör niiii?" Efter en lång stund klämmer jag väl ur mig nåt i stil med att vi sitter där och fikar och slutar där men vill egentligen fortsätta säga "vilket väl är ganska uppenbart, ser du inte det?! är du trög?" Hon fortsätter med att fråga om hon kan låna min telefon, vilket jag nekar. Och till slut kommer den. Kommentaren som så oväntat når mina öron. "Är det du som är sockertoppen?" Hon har ett stort leende, ett riktigt stort leende samtidigt som hon säger det ! "Är det du som är sockertoppen?" Jag är hennes SOCKERTOPP.