taskbett

Vem ger ett bajs om Schlagerfestivalen? Antagligen de som inte plugger röven av sig på grund av stundande tentor i kinesiska, vilket jag för närvarande gör. Det är inte svårt att lära sig kinesiska. Det tar bara otroligt lång tid att få en god språkkänsla och ett flytande tal. Egentligen är ingenting svårt. Det tar bara tid att lära sig. Allt är lätt. Livet är en barnlek.

Det vore inte roligt att kunna allting på förhand. Om alla till exempel fungerade perfekt socialt skulle ingen någonsin bli förvånad över varandras agerande. Föresten finns det inget "perfekt" vad gäller socialt leverne och kommunikation i allmänhet. Det är människors olikheter och spontanitet som gör möten intressanta. Det här är självklarheter som jag bajsar ut, men för tillfället glädjer det mig nåt oerhört att ordbajsa några tankar som inte har med kinesiska tecken att göra. Dessa har jag nog av ändå, gnagandes i hjärnan dygnet runt. Kinesiskan äter upp mig, samtidigt som jag äter upp kinesiskan och blir en fullare människa.

Full av vad? Jag har alltid försvarat min konstanta inlärning av språk, som ett nyttigt och givande intresse, men hela tiden varit medveten om att det är en eskapism, som kanske inte leder någon vart. Kunskap om språk öppnar i och för sig dörrar världen över, men vad vill jag kommunicera om? Vad vill jag berätta och vad vill jag veta om människor jag inte känner på andra sidan jorden? Det viktiga är väl att veta hur man ska kunna hantera relationer med sina nära och kära, och älska dem på bästa sätt. Men det är klart, genom att lära från andras kulturer och andra människors sätt att vara, kan jag få bättre perspektiv på min egen tillvaro. Det är dessutom fint att kunna känna igen sig i människors lycka och lidanden och på så vis få bättre grepp om sina egna brydderier. Alla lika, alla olika, som ju någon myntade en vacker dag...

/Emma